För mycket länge sedan, djupt gömt i en bergsdal låg det lilla landet Slänten. Jämfört med många andra länder så var Slänten ingen stormakt, utan mycket avskärmat från den vanliga civilisationen. Men trots det så hölls landet i ett järngrepp av dess kung, Korrupticus.
I Slänten var det bara tillåtet att tro på en och samma gud. Denna gud var, till skillnad från andra religioner, en källa för skräck och rädsla snarare än trygghet. Sedan oräkneligt många år tillbaka har invånarna i Slänten hjärntvättats till skräck för denna mörka makt som ständigt vakade över dem. Gudens namn nämndes aldrig, utan kallades kort och gott för ”Den Onämnbara”. Om man inte följde de regler i landet som var bestämda av kungen skulle konsekvenserna bli fasansfulla. Den individen som bröt reglerna skulle för evigt hemsökas av en skugga av värre än Döden själv, tills man till slut driven av sådant vansinnet att syndaren till slut tar livet av sig i desperation för att slippa förföljas av denna figur. En figur med långa, förvridna armar likt grenarna på ett dött träd, kläder svarta som natten och ett lysande, tomt ansikte. Bilden av denna fasa, men samtidigt deras gud, finns uppsatt i vartenda hem i Slänten, för att påminna dem om vad konsekvenserna av synd kan bli. Många skattesmitare hade dock redan förstått att det egentligen inte fanns någon Gud, utan att det var Korrupticus och resten av regeringen som tog alla pengar för egen njutning. Men detta sades förstås aldrig högt, ingen vågade sätta sig upp mot kungen.
Mortimer Tottsson bodde i ett litet hus mitt i Diket, huvudstaden i landet Slänten, Han var en ung man med axellångt, brunt hår, ett runt ansikte med rödblommiga kinder och stora, gröna, vänliga ögon. Mortimer var inte rik, men inte heller fattig. Han hade inget fast jobb, utan utförde små sysslor här och där, vilket brukade resultera till en slant som räckte för att betala för mat och hushållet. De flesta tyckte om Mortimer, och alla i staden visste vem han var. Behövde man någonting fixat så var det bara att knacka på hos honom så kom han och hjälpte till. Trots detta så sågs Mortimer oftast som lite dum av de andra invånarna i Diket på grund av sin hjälpsamhet och hur han trodde gott om alla. ”Tänk på dig själv i stället för en gångs skull”, brukade det ofta låta. Men Mortimer bara replikerade med att säga ”Det lönar sig alltid att vara hjälpsam i slutändan, ni ska nog få se” och gick sedan iväg med ett leende ansikte.
Just denna dag befann sig Mortimer och resten av Dikets invånare på det stora torget. Höstsolen lyste vackert på de små karaktäristiska husen och kullerstensgatorna, vilket normalt sett skulle få vem som helst att känna sig varm i kroppen. Men stämningen på torget idag var allt annat än varm.
En stor scen av trä hade riggats upp i mitten av torget, framför den stora och enda kyrkan i staden. Scenens väggar var helt drapererade med den välbekanta fanan dekorerad i blodröd färg, med en grå cirkel i mitten med en död blomsterkrans som ram. Endast den som tittade mycket noga kunde urskilja en välbekant liten, smal figur målad mitt i ringen. Ingen kom undan deras guds vakande skugga. På scenen stod 4 män stilla som sten insvepta i kolsvarta kappor runt ett talarpodium. Där stod även en till man, mycket större än de 4 andra, med bar ärrad överkropp och ett grovt, brutaliserat ansikte. Ögonen på honom flackade i hyperfart runt omkring på allt runt omkring på torget, och någonting pulserade oroväckande i hans panna.
”Tystnad!” sa en hög, raspig stämma. Detta hade inte behövts, eftersom hela torget redan var lika tyst som graven. Ännu än man hade anlänt och stod nu i talarpodiet. Det var svårt att avgöra om han var ung eller gammal. Lång, blont stripigt hår föll på hans axlar och ett medellångt grått skägg prydde hans ansikte. Han bar en tjock päls som såg ut som att den var gjord av varg och en rubinskimrande krona på huvudet. Kungen betraktade sitt folk ett tag med ett par tomma, mörka ögon och öppnade sedan munnen återigen för att tala.
"Ni måste förstås undra varför jag, er storsinta konung i egen hög person, har kallat er alla hit", sa Korrupticus och log "Ni känner alla till våra lagar. Skatteindrivningen sker alltid den första tisdagen i måndagen. Då får ni betala en viss summa av er inkomst för att hedra vår stora Gud. Tyvärr kommer det in uppgifter till mig, som berättar att det finns människor bland mitt folk som väljer att inte visa sin ...", han stannade upp i sitt tal, som om han försökte hitta det rätta ordet, men fortsatte sedan, " ... lojalitet, mot Den Onämnbara. Detta accepteras inte, därför ska det införas ett nytt system i hela landet. För att demonstrera detta system har jag fått hjälp av ingen mindre än Truls Widén!"
Mannen med det brutala ansiktet gick för en stund bort från scenen och bakom den, och återkom efter ett tag släpandes på en ynklig, smal och smutsig man klädd i trasor. Jätten grymtade något till Korrupticus som nickade innan han våldsamt slängde ner honom framför sina stora fötter. Det hördes häftiga snyftningar från den ihopkrupna stackars mannen.
"Ni ser, Truls här, var en av dem som tyckte det var helt okej att strunta i sin gud, och valde att helt enkelt att smita undan betalningen och använde pengarna till egna nöjen."
"M-m-mina barn ... min fru ... ville bara .. ge dem m-m-at .." hann mannen få fram innan han tystades av en hård spark rätt i magen av jätten.
"Som jag sa tidigare", fortsatte Korrupticus som om att ingenting hade hänt, "så accepteras det här inte med några som helst undantag. Det är nämligen inte bara skattesmitaren som blir straffad av Den Onämnbara, utan även vi, oskyldiga och heliga människor. Ska vi få känna på vår stora guds vrede, trots att vi sköter oss exemplariskt enligt hans regler? Det är just därför vi inför det här nya systemet, för att förhindra att oskyldiga drabbas. Fórdes, varsågod", sa han och nickade mot jätten, som brast ut i ett vanskapt skratt som fick det att isa i hela kroppen. Med ens kastade han sig över mannen framför hans fötter, som vrålade av skräck och smärta.
Mitt i allting stod Mortimer, som valde att titta bort då mannen uppe på scenen bokstavligt tala slets i stycken. Han riktade istället blicken mot Korrupticus, som fortfarande stod vid talarpodiet och tittade kallt på när den stackars mannen brutalt höll på att mördas. Ett vrede som sällan besökte Mortimer blossade upp i honom. I alla dessa år hade han levt i denna tyranni. Han hade sedan länge insett sanningen om att det helt enkelt inte finns någon gud, men som så många andra så betalade han lydigt ändå. Han hade inte varit för det, men han hade inte heller gjort någonting för att stoppa det, eftersom han alltid hade råd att betala denna onödiga skatt (med nöd och näppe, måste det tilläggas) och inte velat råka illa ut (en av de få gånger han tänker på sig själv.) Men detta var droppen. Han såg Korrupticus kliva över den nu oigenkännliga kroppen, som låg i en stor hög till allas beskådning. Mördad för att han ville försörja sin familj ... Mortimer hade klarat sig utan sina föräldrar sedan mycket länge sedan, och inte heller hade han fru och barn. Men ändå så kände han enorm sympati för honom. Han såg sin kung bekymmerslöst hoppa in i en stor svart hästvagn prydd med smaragder och andra juveler, med sina huvklädda tjänare svepandes efter honom. Vissa människor finns det inget gott i, tänkte Mortimer och kände ett otroligt starkt hat mot den som skulle vara hans kung. Något måste göras, och han hade redan tänkt ut en plan.
Han knackade tre gånger på dörren till skräddaren. Långt inifrån hördes en dov röst pipa: "Nej det är stängt, det är stängt!"
Efter ännu två knackningar öppnades till slut dörren, mycket försiktigt, och en mycket kort man med basker kikade ut.
"Mortimer? Tack och lov att det bara är du, jag trodde att det var min tur att ... ehm, ja ... Iallafall kom in, men gör det fort!"
Mortimer klev in i Skräddarens lilla hus, som var fullt med alla möjliga sorters klädesplagg. En brasa sprakade inbjudande längst bort i hörnet, och gav ett gulaktigt sken på den stora röda soffan som stod framför den.
"Vad kan jag göra för dig Mortimer? Vill du ha en kopp te? Eller kanske lite av mitt egenbryggda kaffe? Jag har fått mycket beröm för den! Det är nog näckrosbladen som..."
"Tack men nej tack, herr Skräddare", avbröt Mortimer. "Däremot är det en annan tjänst jag måste be dig om. Skulle du kunna göra mig en kostym tills imorgon, lika svart som natten, och byxor lika så?" Leendet på skräddaren försvann och förvandlades till en förvånad grimas.
"I helt svart säger du? Som ... som ...", hans blick flackade ofrivilligt till en stor tavla som hängde på väggen, tavlan som Mortimer hade tagit ner för länge sen, på Den Onämnbara. "Ehm ... tyvärr Mortimer, men ... nej. Det kommer inte på fråga, jag tänker inte ..."
"Kära skräddare, kom du ihåg för några år sedan, då du satt och försökte sticka med spindelväv, och jag tillät dig husera i mitt hem tills du lyckades hitta dig ett eget och ett jobb?" Skräddaren tittade skamset ner i golvet. "Allt jag ber om är denna lilla, lilla tjänst. Jag har mina skäl ."
"Okej då. Jag ska ... se vad jag kan göra.", sa Skräddaren.
Nästa dörr som Mortimer knackade på ledde in till en källare. Denna gång var det en gammal och kutryggad man som öppnade, med grått hår som stod åt alla håll, och spruckna glasögon som satt på sne på näsan.
"Godkväll Doktor Dim, skulle jag få komma in en liten stund?" "Javisst Mortimer! Stig på, stig på!" sa mannen och släppte in honom. Till skillnad från Skräddarens hus var denna källare mycket större, och mycket mer intressant. Överallt puttrade små glasflaskor med drycker i alla möjliga färger, maskiner surrade och här där låg det vad som såg ut som enorma färgade geléklumpar, som pyste oroväckande.
“Ah!”, sa doktor Dim och riktade också sin blick mot en av geleklumparna “Bry dig inte om det, jag ska snart städa upp. Hästsvans och modifierad lera från sumpmarkerna … ingen bra kombination. Skvätte över hela labbet … Men det är mina problem! Vad kan jag göra för dig Mortimer?”
“Doktor Dim, visst kan du skapa en självlysande massa? Likadan som du brukar visa upp på den årliga Släntfesten?”
“Javisst, månskensblomma och snigelslem, bara att smälta och duplicera med rotväxtextrat! ”, sa vetenskapsmannen och log som att det var den enklaste saken i världen.
“Jag behöver en mask av samma ämne tills imorgon, som bäraren kan se igenom, men inte betraktaren, klotformad.”. Nästan exakt likadant som Skräddaren så försvann även leendet på vetenskapsmannen. Beskrivningen kändes allt för väl igen hos Doktor Dim.
“Jag ser inte vad du ska med det till … det passar verkligen inte att … du förolämpar honom.”
“Doktor Dim, du som är så klok, tror du verkligen fortfarande på den där gamla skrönan?” frågade Mortimer och höjde på ögonbrynen. Doktor Dim såg både ut att skämmas lite samtidigt som han såg lite arg ut.
“Självklart inte … hur vågar du påstå att jag … Bara gammal skröna, såklart … Men det är sent, har inte många månskensblommor kvar …”
“Jaså? Vad är det då som ligger i en stor hög därborta?” sa Mortimer och nickade mot ett skåp som stod vidöppet, med bland annat en hel hög av blåskimrande blommor. Vetenskapsmannen skruvade på sig.
“Jag ser helt enkelt inte vad du ska ha det till. Det tjänar inget syfte …”
“Jag har mina skäl, doktor. Kom du ihåg förra våren, då du skulle testa ditt hårväxtelexir? Hur många gånger gick det fel? Vem var försökskaninen?” Mortimer log lite åt Doktor Dims snopna min.
“Okej då.” sa han efter ett ögonblicks tystnad. “Kom hit imorgon så har jag gjort den. Men jag hoppas att du har ett riktigt bra skäl för detta!”
“Jag svär dyrt och heligt till Den Onämnbara”, sa han och flinade. “Tack så hemskt mycket Doktorn!”
När Mortimer var framme vid nästa hus hade det redan blivit mörkt. Han stod nu mitt ute i skogen och knackade på en stor trädörr som tillhörde en liten och mycket inbjudande stuga. Mannen som öppnade såg dock inte lika inbjudande ut. Han hade en stor kofta på sig, rufsigt hår, skägg och ett grovhugget ansikte. När han såg Mortimer formades hans mun till ett perfekt och komiskt “O”.
“Mortimer! Hur kommer det sig att du inte blev uppäten av vargarna på vägen hit? Det är otroligt riskabelt att vandra genom skogen vid den här tidpunkten vet du!” sa han med en en oro i rösten som med ens blåste bort den skrämmande framtoningen. Mortimer log åt skogshuggaren oroliga mammiga ansiktsuttryck, som om han hade kommit hem för sent.
“Oroa dig inte för mig du Skogshuggare." sa Mortimer. “Provocerar jag inte djuren så provocerar de inte mig, det borde väl du veta, som bor här ute i skogen?” Skogshuggaren stod och tittade på honom ett tag och ryckte sedan på axlarna, som att han insåg det lönlöst att börja diskutera hurvida hans teori stämmer eller inte.
“Jaja, kom in nu iallafall, vi vill ju vara på den säkra sidan och inte stå ute för länge”.
Mortimer klev in i den lilla stugan, som var helt gjord i trä. Väggarna var fulla med uppstoppade djurhuvuden, och som i skräddarens hus sprakade även här en brasa i hörnet. Skenet från brasan gav däremot en mycket bättre effekt i trähuset än i skräddarens stenhus.
"Jag antar", sa Skogshuggaren och slog sig ner vid ett stort träbord, och gestikulerade att Mortimer också skulle sätta sig, "att du inte kommer hit för en kopp te. Vad har du på hjärtat, Mortimer?
"Jag skulle vilja be dig om en tjänst." sa Mortimer. "Kan du hugga två långa krokiga grenar åt mig, från ett av dina finaste träd?" Skogshuggaren var tyst ett tag, och sa sedan:
"Jag är ledsen, men under de senaste månaderna har mitt område begränsats. Vår kung har tagit all mark som förut var min för sitt nybyggda pappersbruk. De få träd som jag har tillgång till är mycket viktiga för mig, varenda kvist måste försökas användas till ved. Tyvärr, Mortimer."
"Min gode Skogshuggare, kom du ihåg de där två veckorna förrförra vintern då du hade influensan och låg hemma för att du var så illa däran? Då alla ville ha ved men du inte kunde ge dem det. Vem var det som de två veckorna var ute i kylan och högg åt dig?" Skogshuggaren tvekade. Sedan sa han:
"Låt gå då. Men jag kan inte gå ut ikväll. Jag tror inte att jag lever i samma harmoni med djuren som du."
"Så bra!" sa Mortimer, som inte verkar ha märkt ironin i Skogshuggarens röst. "Jag hämtar dem i morgon!" Han klev ut genom trädörren, och andades in den härliga höstluften.
Mortimer vaknade tidigt nästa morgon i sitt eget hus. Han var inte nervös för sitt uppdrag, vilket var en av Mortimers många bättre egenskaper, nervositet brukade aldrig vara ett hinder för honom. Skall det göras så skall det göras, då finns det ingen anledning att oroa sig utan bara göra det, brukade han tänka.
Han tog en mycket lugn frukost. Solen hade alldeles nyss gått upp, det fick inte ske för tidigt. Till slut var det dags.
Han gick först till Skräddaren och hämtade sin kostym, lika svart som natt. Sedan gick han vidare till Doktor Dim och hämtade sin mask, mystiskt lysande, trots att det var ljust utomhus. Till sist gick han till Skogshuggaren, som hade hittat två perfekta grenar, mörka och krokiga.
Mortimer bodde mitt i staden, vilket gav cirka 30 minuters gångavstånd till Korrupticus slott, som var Mortimers mål. Efter en liten bits vandring så såg han det stora och magnifika stenslottet och dess många torn uppenbara sig framför honom. Att han bar på kostym, mask och två långa stora trädgrenar då han gick genom staden gav inga som helst problem. Folk gick inte ut om de inte måste nu för tiden.
Han kom fram till ett litet vakttorn, som för stunden nu var bara bemannad med en soldat. Han stannade upp vid de stora grindarna. Det hördes fotsteg från vakttornet och snart uppenbarade sig en vakt framför honom. Han bar en röd-guldig dräkt med Släntens flagga på och ett mycket stort svärd var fastsatt i ett bälte runt hans midja.
”Uppge ditt ärende.” sa vakten stelt och granskade Mortimers udda ting som han hade tagit med sig.
”God morgon Fabian.” sa Mortimer lugnt och log. Vakten hoppade plötsligt till vid nämnandet av sitt namn, men hade fortfarande samma ton när han upprepade:
”Uppge ditt ärende.”
”Jag behöver komma in i slottet, till Korrupticus.”
Vakten drog sitt svärd och pekade det mot honom. Han såg smått besvärad ut.
”Säg mig, Fabian ” sa Mortimer i samma lugna ton”, tycker du om det här jobbet? Är lönen bra? Är det rättvisa arbetstider?”
”Du vet mycket väl att jag blev tvingad till detta jobb, Mortimer.” sa vakten. ”Jag hade inget val. Tro inte att jag tycker om att stå här och peka detta svärd mot dig.”
”Jag tänker stoppa Koruppticus.” sa Mortimer.
”Galenskaper!” sa Fabian.
”Åh nej, jag är faktiskt mycket säkert på att jag kommer lyckas! Då kommer du få tillbaka ditt gamla liv, och slippa stå och slava dag och natt för vår tyrann. Allt du behöver göra är att leda mig till honom.”
Det syntes tydligen på vakten att han tänkte väldigt febrilt. Till slut sa han:
”Följ mig.”
De gick upp längs den långa stigen som ledde upp till slottet. När de till slut kom upp till slottet tog Fabian upp en stor nyckelknippa som tydligen hade suttit i hans bälte hela tiden. Han fick fram en stor silvernyckel och vred om i det stora nyckelhålet. De klev in i en enorm hall, med gigantiska kristallkronor i taket. De gick upp för en av de många trapporna som mötte dem och svängde sedan åt vänster och började gå i en lång korridor upplyst av facklor. Då och då gick de förbi flera svarta dörrar. De svängde igen vid ett vägskäl, gick upp för ännu en trappa och började gå i ännu en upplyst korridor. Aldrig mötte de en endaste levande själ.
”Hovet sover mycket länge in på dagarna.” förklarade Fabian. ”Säkerheten är inte heller så hög här, det är därför du inte ser några vakter, de är mest utplacerade runt slottet. Konungen är mycket naiv av sig, han tror att ingen någonsin skulle komma på idén att försöka komma in i slottet för att attackera honom. Han inbillar sig ha sitt land i ett järngrepp. De kom fram till en stor vinröd port.
”Här är det” sa Fabian.
”Är han där inne just nu?” frågade Mortimer lågt.
”Nej, han är i matsalen och äter frukost, han gör det alltid vid den här tiden. Men det dröjer inte länge innan han kommer tillbaka. Vad är din plan?”
Den här delen av planen hade Mortimer medvetet inte planerat, då han inte visste hur det skulle bli väl inuti slottet. Nu var det dags att improvisera.
”Finns det någon flyktväg härifrån som är snabbare än den vi nyss gick genom?” frågade Mortimer.
”Ja”, sa Fabian ” här på kungens kontor. Jag har själv aldrig varit där men det sägs finnas en lucka i golvet under hans stora skrivbord, som ska vara flyttbart. Vart den leder vet jag inte, men den tar dig i alla fall ut från slottet.”
”Tack.” sa Mortimer. Nu måste jag byta om, ursäkta mig.”
Korrupticus satt vid det långa marmorbordet och sörplade i sig räksoppan. Den var inte den bästa han hade ätit, men den dög. Han var inte sugen på någon av de andra 30 maträtterna som stod framdukade på bordet, han behövde något lätt.
Längst väggen stod 16 stycken vitklädda kockar, med mycket oroliga ansiktsuttryck. Bredvid stod Fordés, med samma gamla vanliga, galna utseende, och ögon som skannade hela rummet närapå varenda sekund. Men han stod lydigt still bredvid kockarna. Det hade tagit lång tid att tämja honom och förhindra hans plötsliga impulser att helt på måfå kasta sig över folk utan anledning, men det var mycket väl värt det.
Korrupticus log för sig själv åt kockarna längst veckan, fullt ovetande om sitt öde. Men maten var faktiskt mycket god, eller i alla fall soppan då, eftersom han inte hade ätit någon av de andra rätterna.
Nej, ingen av dem skulle dö idag, det hade redan spillts lite väl mycket blod denna vecka, mest på grund av oätliga kalkonfiléer. Fordés fick bli tvungen att stå över sina lustar denna gång.
Han reste sig upp från tronen han satt på, och nickade kort och kockarna. Några av dem kunde inte låta bli att släppa ut en suck av lättnad. Sedan gick de på led ut från rummet, tillbaka till köket. För en kort stund så ångrade han sig i sitt beslut att skona dem, men insåg att det inte skulle tjäna något till. Han gestikulerade till Fordés, som såg lite besviken ut, att han fick ta för sig av resten av maten. Han såg åtminstone lite nöjdare ut när han gick fram till bordet och började slafsa i sig allt som stod på bordet med sina bara händer.
Han gick ut från matsalen, och satte kurs mot sitt kontor. Han kom fram till den stora röda dörren och vred om med sin nyckel. Dörren öppnades, han steg in och frös plötsligt till mitt på stället av skräck.
Där, i den allra längsta änden av kontoret, stod den. Kostym och byxor, svarta som natten. Ett ansikte tomt på näsa, ögon, öron och mun, som var blekt och lyste. Armar, långa och krokiga, som sträckte sig utåt. Han fick först inte fram ett ljud, han var paralyserad av skräck. Sedan föll han ner på knä och började gråta.
”Snälla! T-t-ta mig inte med dig! Jag vill inte! JAG VILL INTE!”
”Du har misskött dig, Koruppticussss.” väste Den Onämnbara till kungen som nu låg i fosterställning och grät som ett litet barn. ”Du har utnyttjat mig och min respekt folket har för mig, genom att kräva dem på pengar som du själv bränner på egna nöjen. Du låter mörda folk fast de inte har gjort någonting. Du är en själlös individ, Koruppticus … Jag har varit barmhärtig, jag har låtit dig vara, ihop om att du ska ha bättrat dig, men icke … Jag har kommit för dig nu …”
”NEJ, SNÄLLA!” vrålade Korrupticus. ”Jag gör vad som helst, VAD SOM HELST!”
”Fly detta land.” talade guden. ”Fly upp i bergen, skaffa dig en ny identitet, ett nytt liv. Kom aldrig tillbaka hit igen, om du gör det så kommer jag att vänta på dig, och ta med dig till den fasansfulla hopplöshet och skräck som jag skickar syndarna till. Där kommer du möta dina värsta rädslor, och leva i skräck och förtvivlan i all evighet. Du kommer önska att du var död. Fly nu, Korrupticusss, eller så kommer jag ta med dig nu. Det är ditt val.”
”Jag svär ...” snyftade Korrupticus. ”Jag svär att aldrig mer komma hit … aldrig! Snälla skona mig bara!”
”Jag sa fly. Nu”
Den före detta kungen kastade av sig kronan, som slog hårt ner i golvet. Sedan sprang han, med huvudet före, ut från rummet, ut ur slottet, ut ur landet.
Han gick genom jordgången som han hade kommit ner igenom luckan bakom skrivbordet. Han hade fortfarande kostymen och masken på sig, men han hade slängt de så kallade ”armarna” av trä efter sig. Han var mycket nöjd med sig själv. Nu skulle äntligen Slänten bli fritt. Från och med nu skulle folket få leva i harmoni, och inte skräck. Ingen skulle behöva tvingas tro på någon gud eller religion, ej heller betala någon onödig skatt som egentligen gick till landets rikaste. Pengarna skulle gå till folket istället. Han började närma sig slutet av tunneln, det visste han, då han såg ett litet ljust långt borta. Han var mycket nära, då plötsligt något stod framför blockerade öppningen. En lång figur, med blankt ansikte som lyste svagt i det dunkla mörkret i tunneln och en kolsvart kostym. Han hann knappt skrika innan de långa armarna hade slutit sig runt honom och han drogs mot den kalla hopplösheten.
Welcome from the Principal